Veckans fågel – Sångsvan

Sångsvanar vid Degernäs, Umeå.                                                                              Foto: Ritu Andersson

Sångsvanar som trumpetar i skyn på väg mot någon närliggande rastplats triggar igång min känsla av vår. Likaså när jag ser de massiva flockar av sångsvan som står samlade på blöta åkrar, betandes säd, ja, då kommer oundvikligt känslan av vår. De är starka och bestämda i sin flykt. Vingtag som viner. Tänk att deras kroppshydda är så precist anpassad så att de kan lyfta, varken för tjock eller för tunn.

I luften låter sångsvanar och knölsvanar mycket olika. Sångsvanarnas vingar svischar lätt och de kommunicerar med varandra genom tre-fyratoniga läten. Medan knölsvanarna flyger tyst, men deras vingar lämnar ett kraftigt sjungande ljud.

Sångsvanens vårsträck genom landet sker i mars – april då sjöar och fjärdar till stor del fortfarande är isbelagda. Stora flockar av sångsvanar samlar då ihop sig vid olika sjöar i väntan på att kunna fortsätta norrut. Om hösten lämnar svanarna sina häckningsplatser mycket sent. Flyttningen kulminerar i november eller december och sammanfaller ofta med isläggningen. På vintern flyttar de inte längre än till platser där de finner öppet vatten och grönt bete, vanligen i nordvästra Europa.

”Smart flight” -utnyttjar vindkraften smart

Sångsvanarna kommunicerar i flykten på samma sätt som gäss och de flyger i likadan plogformation som gäss gör. Om plogformeringen sägs det att de rutinerade fåglarna flyger i främsta led och att sättet att formera sig på är smart ur ett vindperspektiv. Vinden pressas på sidan istället för att alla ska få mot eller medvind så kan de svagare individerna flyga mer i mitten..smart tänkt.

Mindre sångsvan – en doldis mitt i svanflocken

Mitt bland dessa svanflockar kan enstaka mindre sångsvan förekomma och det är egentligen den som många skådare spanar efter när de stannar upp och sveper med kikaren över svanflocken. För mindre sångsvan är rätt ovanlig här i Västerbotten. Men varje år kan man se några stycken i samband med att svanarna beger sig till sina häckområden. Skillnaden fåglarna emellan är att sångsvanen har ett större gult fält på näbben än vad mindre sångsvan (Cygnus columbianus) har.

En av världens tyngsta fågel med flygförmåga

En annan släkting till sångsvanen är knölsvan (Cygnus olor). Största skillnaden dem emellan är att knölsvanen har en vackert krokigt böjd hals och en orangeröd näbb med en svart knöl närmast näbbroten och gråsvarta fötter, samt är betydligt tyngre. Knölsvanen är en av världens tyngsta fåglar med flygförmåga, vuxna hanar väger i genomsnitt 12 kg, men ända uppåt 16 kg tunga knölsvanar har rapporterats. Den ger ett större intryck än sångsvanen, men måtten för längd och vingspann är ungefär desamma, trots att vikten skiljer avsevärt. Knölsvanar flyger oftast i par eller med sina ungar och för att kunna starta måste de ha ett par hundra meters startsträcka där de ”springer” på vattenytan innan de kan lyfta.

Den intensiva svanjakt som pågick under 1800-talet minskade antalet sångsvanar drastiskt och fram till 1960 fanns uppskattningsvis endast 20 par kvar i nordligaste Lappland. Tack vare fridlysning och utplantering av svanar har beståndet sedan ökat kraftigt. Antalet häckande sångsvanar i dag torde vara närmare 4.000 par, enligt webbsaiten, Fagel.se.

Som kuriosa kan nämnas att sångsvanarna är Finlands nationalfågel och finns på de fiska euromynten. Den är även Norrbottens landskapsfågel.

Fakta: Sångsvan (Cygnus cygnus)

• Förekomst: Finns över hela landet, österut mot Finland och Rysslands taiga, samt delar av Europa.
• Häckar:  I stort sett i hela landet. Svanar är monogama, med det menas att de håller sig till samma partner livet ut.
• Boet: Är ofta oerhört stort, speciellt på höjden, och det består av växtdelar som mest tas från sjöbotten.
• Kännetecken: Tämligen liten, kroppsstorlek, ungefär som en trast (L22-27 cm – vingspann 50-62 cm). Med ett aningen förvånat ansiktsuttryck. Brun ovansida med vitaktiga fläckar på skuldrorna (pärlika), gula ögon och vitt runtomkring. De korta fötterna är befjädrade ut till klorna.
• Lätet: Ett starkt ljudande trumpetande, tre-fyrtonigt.
• Föda: Består av olika vattenväxter som den betar från sjöbotten och dess rotstockar. Ibland äter den även musslor och vatteninsekter.
• Äggläggning: Från slutet på februari till slutet av april.  I Lappland läggs äggen i slutet av maj eller början av juni.
• Äggen:  Ofta fyra till sju smörfärgade ägg och smörfärgade.
• Ruvningen utförs av honan och pågår i cirka 30 till 36 dygn. Hanen jagar föda till sin ruvande hona, men när ungarna har kläckts hjälps paret åt med att göda sin kull.
• Flygfärdiga ungar: lämnar boet efter bara några dygn men stannar hos föräldrarna oftast minst två månader eller ibland fram till föräldrarnas nästa häckning. Först i  augusti – september är de redo för flygning och flytt.